Blogg

Välkommen till Degerbys blogg! Vill du vara vår nästa bloggare? Kontakta oss på: igor@degerby.fi eller +358 405418526. Du kan skriva om ett ämne som ligger dig nära och naturligtvis på ditt eget språk.

 

Med anledning av att Degerby kyrka den 18 oktober fick sitt förgyllda kors på plats publicerar vi här Dbr HÄNT 844en kolumn från Svenska pensionärsförbundets tidning God Tid septembernummer.

Möte med guldkänning

”Jag tröttnar aldrig på att häpna över hur intressant ett vanligt människoliv är!”

Skriver Svetlana Aleksijevitj i Tiden second hand och har så rätt så satsen borde vara präntad i versaler inför varje redaktionsöverläggning, där det mesta brukar handla om jakten på något ovanligt, enastående och framför allt intresseväckande.

Vanliga människor finns ju inte. Vi är alla ovanliga och enastående på vårt eget speciella vis.

Det gäller bara att ställa de rätta frågorna.

Fast någon enstaka gång behövs inte ens det.

Som en kulen vårdag på en grusgång invid Degerby kyrka.

Det har äntligen blivit dags att förgylla korset på kyrkspiran. Det räckte inte pengarna till för när kyrkan restaurerades efter den sovjetiska marinbasens elva år då det föregående, förgyllda korset försvann.

Det kommer att visa sig att pengarna inte heller räckte till en del annat. Men det vet vi inte när vi står där och huttrar i snålblåsten medan kranbilen prövande lyfter den svajande manskapskorgen allt högre.

Däremot klarnar det snart att mannen till vänster om den närmaste gravstenen vet en hel del om guld. Det är nämligen hans företag som ska ansvara för förgyllningen.

  • Guld är den enda metall som inte uppstått på jorden – den kom från rymden i samband med den första stora explosionen, och blev den eftertraktade vara Salomo talar om i Uppenbarelseboken. En hälsning från meteoriterna, en metall som aldrig sedan dess förändrats, säger han.

Det finns ju mycket man aldrig tänkt på när det gäller guld, annat än i fråga om pris, smycken och medaljer och det sorgliga faktum att jakten på guldtänder brukar resultera i uppgrävda gravar på erövrade områden.

  • Guldet är en sakral metall, med speciella egenskaper som talar direkt till människors sinnen, väcker förtroende, fortsätter mannen och påminner om hur härskare i alla tider med guldet köpt sig till lydnad och tillit. Från de ryska tsarerna till ledare  på andra håll, alla har de omgett sig med guld - ända in i president Trumps sovrum.
  • Och kyrkan, särskilt den ortodoxa, tillägger han.

Kranbilen har bytt plats och sanningens minut om korset är inne. En enkel trästomme täckt av material som väder och vind tunnat ut till något pappersliknande. Så kan det gå när pengarna sinar.

På kyrkans parkeringsplats är det ingen konst att ta reda på vilken bil som tillhör mannen som bjöd på ett möte med guldkänning.  Det är den vita Toyotan med tillverkarens logo förgylld.

I september ska ett förgyllt kors på ett likaledes förgyllt klot överst på kyrkspiran igen vaka över Degerbyborna. Det beskedet ger förgyllarmästaren själv, Raimo Snellman, för det var ju han. Legendarisk i sin bransch och bland mycket annat också anlitad för att ge Mauno Koivistos åtta ton tunga gravvård dess guldmönster under det fyndiga arbetsnamnet Manuaali.

Raimo Snellman bjuder också en viss tröst för dem som sörjt det kors ryssarna snodde:

  • Guld kan formas till så tunna skikt att det inte lönar sig att skrapa loss det. Det blir ingen vinst alls.

Lena Selén

Tisdagen den 11 september var Degerby bokstavligen i hetluften. Den förödande markbranden som enligt räddningsverket var på god väg mot kyrkbyn förutsatte en evakuering. Plötsligt vimlade det av uniformsklädda män och kvinnor kring Degerby Delis terrass och bland dem också Degerbybor med något frågande i blicken.

Vetskapen om att det handlade om en övning med det tungvrickande namnet myndighetssamarbetsövning var klart lugnande. Och alla fordon och fotografer bjöd ju på ett visst spänningsmoment.

Inte så snabbt som planerat men ändå i ganska god tid var den första bussen och de som valt att åka med egen bil på väg västerut. Framme i Västankvarn kom den första överraskningen. Det är inte alla dagar man redan på gården möts av kommunens ansvariga läkare  som frågar om man verkligen mår bra eller behöver hjälp av någon i förstahjälpsgruppen som också bildar välkomstkommitté.

Precis så här skulle man alltså också bli mött om det handlat om en riktig evakuering i stor hast och rädsla.

Fundersam går man uppför backen mot den vackra vita byggningen, en gång lantbruksskola, numera landsbygdscentrum.

Där är det livligt kring matborden, nu gäller det att spana in bekanta och det är då man står inför sanningens minut: Inte klokt så många Degerbybor man bara känner flyktigt, aldrig sett och/eller inte minns namnet på. Och varifrån kommer alla dessa barn, som man inte heller kan påminna sig ha sett förr.

Visst passerar en del barngrupper varje dag längs Furuborgsvägen och visst samlas 4H-barn med regelbundna mellanrum också på byakontoret. Men så här många tycker man sig aldrig ha sett.

Undras hur det skulle kännas att på allvar och hals över huvud komma in här, utan den minsta nattsäck och utan aning om vad som händer där hemma, om hunden eller katten hann undan, om och när en återfärd kan bli möjlig.

Det är här man skulle tillbringa ett oöverskådligt antal dagar, utan visshet om fortsättningen, i ett kollektiv med okända faktorer.

En viss tröst bjuder det faktum att makaronerna och köttgrytan smakar rätt gott och att räddningsverkets och kommunens och försvarets representanter verkar nöjda.

Faktum är att evakueringen av Degerby gett nyttiga lärdomar också åt dem som från andra kommuner kommit för att bevittna övningen.

  • Aldrig har man förstått att en sådan här övning består av så många rörliga delar, har det sagts, berättar Harri Koponen som var den som tog initiativet och nu fått besked om att det snart lär bli evakueringsdags på lite fler håll i närbelägna kommuner.

I bussen på vägen hem lovar man sig själv att bli mera medveten om alla härliga människor som bor i Degerby och som utan knot ställde sig positiva till övningen, oberoende av om de hade eller inte hade en möjlighet att delta den här gången.

Och när hösten är här på allvar ska byarådet ställa till med en våffelfest på byakontoret. För det enda som saknades i  den här övningen var nog plättarna som både barn och militärer hade bespetsat sig på.

Lena Selén

Tre

Harri Koponen, t.h., var nöjd med övningen och med den positiva responsen också från andra kommuner.

Det var en ganska underbar upplevelse att röra sig längs Furuborgsvägen på Degerbydagens, läs: Loppisracets eftermiddag. Glada människor på väg att titta in på gårdarna, småprata en stund över en kopp kaffe eller ett glas saft, bli bekanta.

Stämningen måste ha varit ungefär likadan när den första Degerbydagen firades 1989, på initiativ av Degerbys starka kvinnor med Kia Heinström, Sirkka Ramstedt och Maj-Lis Lindroos i spetsen. Då hade de traditionella sommarfesterna spelat ut sin roll, lockade inte längre publik, något nytt behövdes.

  • Vi ville stärka sammanhållningen i byn, säger Maj-Lis Lindroos nu efteråt och får medhåll av Sirkka Ramstedt.

Degerbydagarna blev sedan för lång tid framåt ett gott exempel på byasamarbete där alla drog åt samma håll, hittade på olika projekt för att väcka intresse och gott humör.

  • En liten by behöver visa vad den går för, säger Maj-Lis.

Trenden har fortsatt i ett samarbete med föreningarna som centrala aktörer. Utgångspunkten har varit att en byaförening åtminstone en gång per år ska kunna erbjuda byborna något extra, utan att kräva stora inkomster som motprestation.

Degerbydagarna 2016 och 2017 med sina fordonsparader blev lysande exempel på hur kunskap och samarbetsvilja kan aktivera deltagare från ett större område än Degerby. Samtidigt blev det klart att fler och yngre  samlande krafter behövs.

Yngre krafter med beredskap för nya idéer och en vettig spridning av arbetsuppgifterna står alltså överst på önskelistan för den krympande krets av åldrande medverkande som tycker sig ha gjort sitt. Därför kändes unga energiska Nanna Turunens förslag om ett Loppisrace som en skänk från ovan. Äntligen en frivillig talkokraft som ville jobba för förnyad byasammanhållning!

Kombinationen av en  traditionell Degerbydag och ett nytt Loppisrace är nu testad – återstår den planerade utfrågningen till deltagarna. Redan nu verkar det klart att aktiviteten var särskilt stor i kyrkbyn. Största uppskattningen gällde faktiskt möjligheten att titta in på gårdarna och lära känna varandra. En fin början på ny sammanhållning i en by med många nyinflyttade.

Hur och i vilken form en trettionde Degerbydag kan bli av sommaren 2019  förblir tillsvidare en öppen fråga. Åtminstone till den dag en villig arrangör anmäler sig.

En arrangör med förmågan att återuppväcka också företagarna till insikt att arrangemang faktiskt kostar – och att andra försäljare bara ökar utbudet, intresset och köpkraften kring torget.

degerbydag1

Dragsviks traditionsmusikkår bjöd på en mäktig trumpetfanfar som inledning på Degerbydagen.

Dbr OB 26

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Anders Baarmans bild från Bondasvägen

1971 visar hur elstolparna påverkar landskaps-

bildens karaktär. Den här stolpen ett minne

från Parentesen.

Om någon för fem år sedan hade berättat för oss Degerbybor att utdelningen av morgontidningar är ett minne blott år 2017 och att vår vanligaste morgontidning i den här trakten börjar utkomma bara två dagar i veckan och bärs ut på eftermiddagen om ens det – så hade väl de flesta av oss viftat bort det och tänkt på något annat.

Eller om någon påstått att elstolparnas saga snart är all och att alla de kablar som Fortum borde ha grävt ned för länge sedan faktiskt kommer att ligga under jord 2017 och på sikt bespara oss en hel del elavbrott.

Läs mer...

Det är underligt så bitar ibland faller på plats just när man tror att mycket för länge sedan är glömt eller överspelat. Som det här med Degerbydagen där Karl-Göran Karlsson trodde på en återuppstånden talkoanda av den gamla goda sorten, som gjort Degerby så berömt. Och så visade det sig att han hade rätt!

Dessutom verkade alla så innerligen nöjda med att ha grävt fram stövlar och mycket annat från återkomstens tider på sent 50-tal. Allt var på plats, inklusive pansarvagnen och de två dansande Kalinka-flickorna. Allt fungerade och allt stämde!

Precis som det gjorde med Igormuseet hela säsongen 2016 med ett besökarantal långt över medeltalet. Vi är snubblande nära 4500 för det här året och det känns bra.

Läs mer...